Coronakrisen har ställt mycket av vårt liv på ända, både privat och i arbetslivet. Vi som var ovana från början är nu allt säkrare på vett och etikett i digitala möten – men hur är det att möta en publik du inte ser? Vi frågade vår kollega, Dag Norén, som var en av de första att hålla konferens rakt ut i tomma intet.
Hej Dag! Du var en av de första att tala inför tomma läktare när coronakrisen och Folkhälsomyndighetens riktlinjer skapade nya utmaningar för konferenser och föreläsare i mitten av mars – hur var det?
– På en gigantisk scen i en enorm kongresshall var det närmast en surrealistisk känsla. Något som man inte har några erfarenheter av tidigare. Vårdarenan, som arrangeras av Dagens Medicin, är en av de största arrangemangen på vårdområdet och skulle dragit en stor publik.
Vad var svårast?
– Att inte ha någon publikkontakt, inte se reaktioner, inte kunna få någon känsla för att det man säger förstås eller verkar intressant – samt att försöka tala engagerat till rader av tomma stolar i en enorm hall.
Finns det några fördelar med digitala föreläsningar?
– Att man kan nå ut till många fler som kan delta för att de inte behöver resa till mötet, eller kan se föreläsningen när man har tid, att man också med mer systematisk användning kan minska miljöpåverkan.
Har du några tips och tankar till andra som ska föreläsa på liknande sätt?
– Förbered dig väl och tänk dig in i tanken att du nu ska tala rakt ut i tomma luften men ändå ha en engagerad och positiv framtoning.
Kommer du föreläsa på liknande sätt igen snart?
– I dessa tider där vi på grund av smittrisk behöver hålla oss utanför direkta fysiska kontakter under kanske ett par månader har jag med jämna mellanrum presentationer genom Skype och andra medier. Det har även förekommit tidigare eftersom jag inte tycker att man ska resa långt för enbart ett kortare föredrag. Jag tror att vi måste vänja oss mer vid att jobba och föreläsa på dessa sätt.
Och sist – men inte minst – hur lever du vardagsliv och arbetsliv i rådande coronakris?
– Jag arbetar fullt ut hemifrån sedan drygt en månad tillbaka och genomför samtliga möten, intervjuer och andra kontakter på telefon eller med digitala kanaler. Verkar som alla andra jag har kontakt med också gör det. Det fungerar men livet inom slutna dörrar i hemmet börjar bli lite trögt och inrutat. Man rör sig i samma mönster och med samma procedurer hela tiden. Tur att man får komma ut och cykla eller promenera mellan varven, eller sticka ut med kajaken!